Flipprat

Religionen anledningen till människans framgång?

2010-01-10T21:53:00.000+01:00

Tydligen kan man visa att vi har rent fysiska behov av andlighet. Det finns delar av hjärnan som är avdelade till sådana aktiviteter. Vi mår bra av andlighet. Oavsett om det finns en eller flera gudar, andar eller liv efter döden, så har människor i tusentals år behövt uppfinna dessa begrepp och övertygelser för att må bra.

Denna övertygelse har säkert ofta varit tungan på vågen när folk ställts inför valet att ge upp eller kämpa vidare. För varför skulle man tolerera slaveri? Kanske för att om man sköter sig bra, så blir nästa liv bättre? Varför skulle man inte begå självmord i en hopplös situation? Kanske för att man då kommer till helvetet. Eller i alla fall inte till himmelen.

Kan hända är det denna del av hjärnan som är den västentliga skillnaden mellan oss och andra högt stående djurarter bland apor, valar eller kråkfåglar? Kanske är det därför som vi har haft sådan framgång i evolutionen? Kanske är det för att vi har en gud, när späckhuggarna inte har det. Eller så tror vi det i alla fall.

Skönt

2009-10-30T20:13:00.000+01:00

Vi har ganska små lån på vårt hus.
Vi är väl försäkrade.
Bilen är en miljöbil som är grå och några år gammal.
Vår stadsdel är inte den finaste och inte den tuffaste.
Barna går på närmaste dagis.
Ingen av oss har någon imponerande titel, men vi har fasta anställningar.
Men vi har gott om tid för varandra och alla är friska.
Jag hinner läsa intressanta böcker och webbplatser.
Vi har en ganska genomsnittlig, kanske lite mindre än genomsnittet, segelbåt.
En del tycker nog att vårt liv är otroligt genomsnittligt, grått och trist.
Jag tycker det är skönt.

Långsamhet en klassfråga

2009-10-20T07:17:00.001+02:00

Jag åker första klass på tåget ibland. Men oftast andra klass.
Jag har märkt att de som åker första klass sällan kommer sekunderna innan tåget ska gå. Om tåget har kommit till slutstationen så sitter de oftare kvar och gör klart det de håller på med. Stämningen är lugn, ganska tät och fokuserad.
Jag undrar om lugn och långsamhet är en klassfråga.

Anonym

2009-10-17T15:16:00.000+02:00

Jag har bott sju år i kvarteret.
Jag kom till kassan i kvartersbutiken och insåg att jag för första gången hade glömt plånboken.
"Tyvärr känner jag inte igen dig", sa killen i kassan, "så är det okej om jag ställer varorna här bakom så kan du gå hem och hämta pengar?"
"Okej...", sa jag.

Placerat

2009-10-08T23:27:00.000+02:00

Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se!

Se mig!

2009-10-08T23:22:00.000+02:00

Jag zappar håglöst mellan min blogg, Facebook och Twitter.
Har någon kommenterat? Har någon läst? Har någon tyckt?
Något alls?
Syns jag? Finns jag?

Gnällandets privilegium

2009-09-27T16:16:00.000+02:00

Jag är så glad att jag har barn.
Som jag kan gnälla på.

Det är att leva

2009-09-22T18:36:00.001+02:00

Att döda drakar och rädda prinsessor. Det är att leva, trodde jag. Och det kanske det är, i alla fall till viss del. Men om man slutar bullra, så ser man ännu mer att leva för. Kanske mer. Men det är klart. Då syns man ju inte så mycket som om man dödar drakar och räddar prinsessor.

Sorg på 2000-talet

2009-08-21T06:06:00.000+02:00

Någon som stod mig nära dog i våras. Alldeles för tidigt.
Jag har ännu inte orkat ta bort henne ur telefonboken.

Enkel lycka

2009-08-19T14:35:00.000+02:00

Man kan bli åtminstone tillfälligt lycklig av att dricka en nygjord smoothie på trappan i eftermiddagssolen.

Känslor bakom osynliga grindar

2009-08-14T10:48:00.000+02:00

Jag bor i ett område som domineras av den grå övre medelklassen. Mitt liv utspelar sig till stor del i en gated community, med osynliga grindar.

Tvärs över vägen ligger ett socialt utsatt område. Det socialt utsatta området är en helt annan värld. Människor klär sig på ett annat sätt. De ser ut på ett annat sätt. De beter sig på ett annat sätt. De träffas t ex ute på gatan och står och pratar lite här och var. I Det Stora Köpcentrumet som ligger där är stämningen lite tuffare. Och det kan hända att någon har sparkat in reflexen på cykeln när man har handlat.

Jag vet att detta är människor precis som jag. Jag vet att de aldrig skulle göra mig något illa, inte det minsta. De som har det jobbigt, har jobbigt nog med sig själv och sina bekanta. Det finns ingen anledning att dra in mig. Och jag vet att de allra allra allra flesta är helt reko människor.

Ändå känner jag mig orolig när jag cyklar till Det Stora Köpcentrumet. Ändå undviker jag att ta med barnen dit när jag ska handla. Ändå åker jag hellre till andra sidan sta'n när vi ska bada, än att besöka simhallen som ligger nästgårds.

Jag skäms för mina känslor. Jag vill inte känna så.

Enklare utan gud

2009-06-25T20:18:00.000+02:00

Allting blir mycket mer komplicerat om man tror att det finns en gud som är god och allsmäktig. Om man utgår från att det inte finns en sådan gud, så är det betydligt lättare att förklara ond bråd död och annat elände. Och sanningen ligger oftast närmast den enklaste förklaringen.

Men andligt kan man känna att man med en sådan inställning närmar sig hopplöshetens och meningslöshetens avgrund.

Irriterande rädsla

2009-06-21T22:54:00.000+02:00

Svänger in på joggingspåret strax efter en annan löpare. Vi håller ungefär samma tempo. Jag lunkar på 20-30 m bakom. Funderar på mitt. Märker att hon vänder sig om några gånger och tittar på mig. Plötsligt går det upp för mig - hon tycker att det är obehagligt med en man som springer bakom henne.

Jag drar upp farten lite och springer förbi. Och svär för mig själv. Det är väl fan att folk ska jogga omkring och vara rädda för män.

Ljum syrén

2009-05-30T23:14:00.000+02:00

I den varma försommaren märker jag att de flesta bilar kör med fönstren stängda. Det är hög komfort med egen kallvärmeanläggning.

Själv föredrar jag ljummen vind och doft av syrén.

Lyckliga de?

2009-05-29T22:15:00.000+02:00

Jag sprang en tur i skogen i försommarkvällen. Jag tog en lugn tur, tog mig tid att se och höra. Jag lade märke till de jag mötte.

Mot slutet mötte jag ett par. De var kanske 60, och hade en sävlig labrador i diket. De talade engagerat med varandra. Engagerat, ivrigt och glatt. De log mot mig när jag sprang förbi. Inte hunden förstås. Den verkade nöjd och glad med att få vara med. Nosen i riset.

Bara kanske 100 m senare mötte jag en tjej eller ung kvinna. Kanske 25-30 gammal. Hållningen var kuvad, blicken bitter. Hon gick i skogen och rökte, ensam om man undantar pitbull terriern som struttade i kopplet.

Jag fick för mig att jag vill bli som paret när jag blir äldre, och att jag är glad att jag inte varit i samma situation som tjejen. Men vad vet jag? Det engagerade samtalet kanske var upptakten till ett våldsamt gräl. Tjejen kanske är en lugn, stabil och glad medlem i brukshundsklubben?

Konstruktiv kritik

2009-04-14T22:58:00.000+02:00

När man får kritik, så är det svårt att tänka på vad kritiken innehåller. Man blir så lätt låst (blåst) vid det faktum att man har fått kritik. Då blir eftersmaken sämre än den skulle behöva ha blivit om man kunde vara mer omänskligt rationell.

Men då vore ju livet också lite tristare.

Vid båten, på land, i solen

2009-04-13T21:58:00.000+02:00

Jag vårrustar båten.
Rubbar, slipar, vaxar och målar.
Men mest impregnerar jag båten med drömmar.

Var kommer förstörelselustan från?

2009-04-08T23:06:00.000+02:00

Jag ser hur mina barn bygger upp och förstör om vart annat. Att det har en poäng för att repetera olika saker kan jag förstå. Men ofta nog är det mer fråga om att förstöra saker som inte låter sig repareras. Hoppa på snödroppar, hacka kniven i bordet.

Jag har själv ett svagt minne av att det var kul att förstöra, när jag var liten. Men varifrån kommer behovet av att förstöra? Det synes inte ha något syfte.