Se mig!

Jag zappar håglöst mellan min blogg, Facebook och Twitter.
Har någon kommenterat? Har någon läst? Har någon tyckt?
Något alls?
Syns jag? Finns jag?

Gnällandets privilegium

Jag är så glad att jag har barn.
Som jag kan gnälla på.

Det är att leva

Att döda drakar och rädda prinsessor. Det är att leva, trodde jag. Och det kanske det är, i alla fall till viss del. Men om man slutar bullra, så ser man ännu mer att leva för. Kanske mer. Men det är klart. Då syns man ju inte så mycket som om man dödar drakar och räddar prinsessor.

Sorg på 2000-talet

Någon som stod mig nära dog i våras. Alldeles för tidigt.
Jag har ännu inte orkat ta bort henne ur telefonboken.

Enkel lycka

Man kan bli åtminstone tillfälligt lycklig av att dricka en nygjord smoothie på trappan i eftermiddagssolen.

Känslor bakom osynliga grindar

Jag bor i ett område som domineras av den grå övre medelklassen. Mitt liv utspelar sig till stor del i en gated community, med osynliga grindar.

Tvärs över vägen ligger ett socialt utsatt område. Det socialt utsatta området är en helt annan värld. Människor klär sig på ett annat sätt. De ser ut på ett annat sätt. De beter sig på ett annat sätt. De träffas t ex ute på gatan och står och pratar lite här och var. I Det Stora Köpcentrumet som ligger där är stämningen lite tuffare. Och det kan hända att någon har sparkat in reflexen på cykeln när man har handlat.

Jag vet att detta är människor precis som jag. Jag vet att de aldrig skulle göra mig något illa, inte det minsta. De som har det jobbigt, har jobbigt nog med sig själv och sina bekanta. Det finns ingen anledning att dra in mig. Och jag vet att de allra allra allra flesta är helt reko människor.

Ändå känner jag mig orolig när jag cyklar till Det Stora Köpcentrumet. Ändå undviker jag att ta med barnen dit när jag ska handla. Ändå åker jag hellre till andra sidan sta'n när vi ska bada, än att besöka simhallen som ligger nästgårds.

Jag skäms för mina känslor. Jag vill inte känna så.

Enklare utan gud

Allting blir mycket mer komplicerat om man tror att det finns en gud som är god och allsmäktig. Om man utgår från att det inte finns en sådan gud, så är det betydligt lättare att förklara ond bråd död och annat elände. Och sanningen ligger oftast närmast den enklaste förklaringen.

Men andligt kan man känna att man med en sådan inställning närmar sig hopplöshetens och meningslöshetens avgrund.

Irriterande rädsla

Svänger in på joggingspåret strax efter en annan löpare. Vi håller ungefär samma tempo. Jag lunkar på 20-30 m bakom. Funderar på mitt. Märker att hon vänder sig om några gånger och tittar på mig. Plötsligt går det upp för mig - hon tycker att det är obehagligt med en man som springer bakom henne.

Jag drar upp farten lite och springer förbi. Och svär för mig själv. Det är väl fan att folk ska jogga omkring och vara rädda för män.

Ljum syrén

I den varma försommaren märker jag att de flesta bilar kör med fönstren stängda. Det är hög komfort med egen kallvärmeanläggning.

Själv föredrar jag ljummen vind och doft av syrén.

Lyckliga de?

Jag sprang en tur i skogen i försommarkvällen. Jag tog en lugn tur, tog mig tid att se och höra. Jag lade märke till de jag mötte.

Mot slutet mötte jag ett par. De var kanske 60, och hade en sävlig labrador i diket. De talade engagerat med varandra. Engagerat, ivrigt och glatt. De log mot mig när jag sprang förbi. Inte hunden förstås. Den verkade nöjd och glad med att få vara med. Nosen i riset.

Bara kanske 100 m senare mötte jag en tjej eller ung kvinna. Kanske 25-30 gammal. Hållningen var kuvad, blicken bitter. Hon gick i skogen och rökte, ensam om man undantar pitbull terriern som struttade i kopplet.

Jag fick för mig att jag vill bli som paret när jag blir äldre, och att jag är glad att jag inte varit i samma situation som tjejen. Men vad vet jag? Det engagerade samtalet kanske var upptakten till ett våldsamt gräl. Tjejen kanske är en lugn, stabil och glad medlem i brukshundsklubben?