Jag bor i ett område som domineras av den grå övre medelklassen. Mitt liv utspelar sig till stor del i en
gated community, med osynliga grindar.
Tvärs över vägen ligger ett socialt utsatt område. Det socialt utsatta området är en helt annan värld. Människor klär sig på ett annat sätt. De ser ut på ett annat sätt. De beter sig på ett annat sätt. De träffas t ex ute på gatan och står och pratar lite här och var. I Det Stora Köpcentrumet som ligger där är stämningen lite tuffare. Och det kan hända att någon har sparkat in reflexen på cykeln när man har handlat.
Jag vet att detta är människor precis som jag. Jag vet att de aldrig skulle göra mig något illa, inte det minsta. De som har det jobbigt, har jobbigt nog med sig själv och sina bekanta. Det finns ingen anledning att dra in mig. Och jag vet att de allra allra allra flesta är helt reko människor.
Ändå känner jag mig orolig när jag cyklar till Det Stora Köpcentrumet. Ändå undviker jag att ta med barnen dit när jag ska handla. Ändå åker jag hellre till andra sidan sta'n när vi ska bada, än att besöka simhallen som ligger nästgårds.
Jag skäms för mina känslor. Jag vill inte känna så.
