Skönt

Vi har ganska små lån på vårt hus.
Vi är väl försäkrade.
Bilen är en miljöbil som är grå och några år gammal.
Vår stadsdel är inte den finaste och inte den tuffaste.
Barna går på närmaste dagis.
Ingen av oss har någon imponerande titel, men vi har fasta anställningar.
Men vi har gott om tid för varandra och alla är friska.
Jag hinner läsa intressanta böcker och webbplatser.
Vi har en ganska genomsnittlig, kanske lite mindre än genomsnittet, segelbåt.
En del tycker nog att vårt liv är otroligt genomsnittligt, grått och trist.
Jag tycker det är skönt.

Långsamhet en klassfråga

Jag åker första klass på tåget ibland. Men oftast andra klass.
Jag har märkt att de som åker första klass sällan kommer sekunderna innan tåget ska gå. Om tåget har kommit till slutstationen så sitter de oftare kvar och gör klart det de håller på med. Stämningen är lugn, ganska tät och fokuserad.
Jag undrar om lugn och långsamhet är en klassfråga.

Anonym

Jag har bott sju år i kvarteret.
Jag kom till kassan i kvartersbutiken och insåg att jag för första gången hade glömt plånboken.
"Tyvärr känner jag inte igen dig", sa killen i kassan, "så är det okej om jag ställer varorna här bakom så kan du gå hem och hämta pengar?"
"Okej...", sa jag.

Placerat

Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se!

Se mig!

Jag zappar håglöst mellan min blogg, Facebook och Twitter.
Har någon kommenterat? Har någon läst? Har någon tyckt?
Något alls?
Syns jag? Finns jag?

Gnällandets privilegium

Jag är så glad att jag har barn.
Som jag kan gnälla på.

Det är att leva

Att döda drakar och rädda prinsessor. Det är att leva, trodde jag. Och det kanske det är, i alla fall till viss del. Men om man slutar bullra, så ser man ännu mer att leva för. Kanske mer. Men det är klart. Då syns man ju inte så mycket som om man dödar drakar och räddar prinsessor.

Sorg på 2000-talet

Någon som stod mig nära dog i våras. Alldeles för tidigt.
Jag har ännu inte orkat ta bort henne ur telefonboken.

Enkel lycka

Man kan bli åtminstone tillfälligt lycklig av att dricka en nygjord smoothie på trappan i eftermiddagssolen.

Känslor bakom osynliga grindar

Jag bor i ett område som domineras av den grå övre medelklassen. Mitt liv utspelar sig till stor del i en gated community, med osynliga grindar.

Tvärs över vägen ligger ett socialt utsatt område. Det socialt utsatta området är en helt annan värld. Människor klär sig på ett annat sätt. De ser ut på ett annat sätt. De beter sig på ett annat sätt. De träffas t ex ute på gatan och står och pratar lite här och var. I Det Stora Köpcentrumet som ligger där är stämningen lite tuffare. Och det kan hända att någon har sparkat in reflexen på cykeln när man har handlat.

Jag vet att detta är människor precis som jag. Jag vet att de aldrig skulle göra mig något illa, inte det minsta. De som har det jobbigt, har jobbigt nog med sig själv och sina bekanta. Det finns ingen anledning att dra in mig. Och jag vet att de allra allra allra flesta är helt reko människor.

Ändå känner jag mig orolig när jag cyklar till Det Stora Köpcentrumet. Ändå undviker jag att ta med barnen dit när jag ska handla. Ändå åker jag hellre till andra sidan sta'n när vi ska bada, än att besöka simhallen som ligger nästgårds.

Jag skäms för mina känslor. Jag vill inte känna så.