Ljum syrén

I den varma försommaren märker jag att de flesta bilar kör med fönstren stängda. Det är hög komfort med egen kallvärmeanläggning.

Själv föredrar jag ljummen vind och doft av syrén.

Lyckliga de?

Jag sprang en tur i skogen i försommarkvällen. Jag tog en lugn tur, tog mig tid att se och höra. Jag lade märke till de jag mötte.

Mot slutet mötte jag ett par. De var kanske 60, och hade en sävlig labrador i diket. De talade engagerat med varandra. Engagerat, ivrigt och glatt. De log mot mig när jag sprang förbi. Inte hunden förstås. Den verkade nöjd och glad med att få vara med. Nosen i riset.

Bara kanske 100 m senare mötte jag en tjej eller ung kvinna. Kanske 25-30 gammal. Hållningen var kuvad, blicken bitter. Hon gick i skogen och rökte, ensam om man undantar pitbull terriern som struttade i kopplet.

Jag fick för mig att jag vill bli som paret när jag blir äldre, och att jag är glad att jag inte varit i samma situation som tjejen. Men vad vet jag? Det engagerade samtalet kanske var upptakten till ett våldsamt gräl. Tjejen kanske är en lugn, stabil och glad medlem i brukshundsklubben?

Konstruktiv kritik

När man får kritik, så är det svårt att tänka på vad kritiken innehåller. Man blir så lätt låst (blåst) vid det faktum att man har fått kritik. Då blir eftersmaken sämre än den skulle behöva ha blivit om man kunde vara mer omänskligt rationell.

Men då vore ju livet också lite tristare.

Vid båten, på land, i solen

Jag vårrustar båten.
Rubbar, slipar, vaxar och målar.
Men mest impregnerar jag båten med drömmar.

Var kommer förstörelselustan från?

Jag ser hur mina barn bygger upp och förstör om vart annat. Att det har en poäng för att repetera olika saker kan jag förstå. Men ofta nog är det mer fråga om att förstöra saker som inte låter sig repareras. Hoppa på snödroppar, hacka kniven i bordet.

Jag har själv ett svagt minne av att det var kul att förstöra, när jag var liten. Men varifrån kommer behovet av att förstöra? Det synes inte ha något syfte.